Jag vill läsa den här.
Jag vill se den här.
Jag önskar att jag hade orken att sätta mig in i den här.
För övrigt verkar James Camerons nya film Avatar suga radioaktiv åsnepenis från Oz. Vad har hänt med mannen som gav oss Aliens, Terminator 1, Terminator 2 och Titanic (ehum…)? Av trailern att döma känns det mest som en sorts korsning mellan Jim Hensons dockfilm The Dark Crytsal och kalkonfilmsversionen av Heinleins fascistoida Starship Troopers. Trailer till Avatar finns här.
Idag är det exakt 64 år sedan “Little boy” släpptes över staden Hiroshima i Japan.
Robert Oppenheimer, “atombombens fader”
Här är en nice sida jag hittade av en slump. Det är lustigt det där, vilka skatter och undersköna paradisöar man stöter på under sina planlösa seglatser över det informationshav vi kallar Internet…
Förlåt för att jag bara lägger upp en massa djävla filmer hela tiden, men det här är bara så fantastiskt. David Lynch har tydligen börjat tillverka en egen sorts kaffe, som säljs på vissa obskyra ställen i de Förenta Staterna. Se bara på reklamfilmen:
Eftersom förra inlägget bestod av två rätt djupa filmer tänkte jag gå över till något betydligt mer lättsamt. Jag har hittat en grym artist, av en ren slump (sådär som man gör då och då under sina irrfärder i cyberrymden) vid namn Jim Noir. Efternamnet till trots är detta riktigt glad musik, en sorts neo-psykedelia/neo-solskenspop med elektroniska inslag. Det som låter som en hybrid mellan The Beach Boys, The Byrds och Air eller Sebastian Tellier. Musiken är liksom…gullig, i brist på bättre term, upplyftande lekfull. Postar några YouTube-videos här nedan. För er som har Spotify rekomenderar jag den här skivan.
Ps. Min polare Reverend Riff hävdar dock att Sebastian Tellier varken gör popmusik eller elektronika, utan någon sorts Ultra Brutal Extreme Gore Metal med inslag av atonal crust-industri och tango-ambient. Han är en n00b med mäktiga vänner.
Robert Maitland är framgångsrik arkitekt på ett kontor i centrala London. På väg hem efter en helt vanlig arbetsdag sladdar han plötsligt av vägen och blir strandsatt på en ö av betong mellan tre överlappande motorvägar. Han skadas allvarligt i kollisionen och upptäcker snart att det är omöjligt att lämna platsen – förutom de fysiska komplikationerna är den aldrig sinande strömmen biltrafik som ett veritabelt hav av krom, gummidäck och stelryggade förare. Istället får Maitland ta itu med sin situation bäst han kan och tvingas förlika sig med rollen som en sorts urban, nutida Robinson Crusoe, skeppsbruten bland betong och symmetrisk arkitektur.
Betrakta den mening du just nu läser som en spoilervarning.
Efter tappra försök att signalera efter hjälp genom att antända vraket efter den kvaddade jaggan och nedtecknade rop på hjälp kommer han, likt Crusoe, såsmåningom också i kontakt med andra människor: en förståndshandikappad f.d. akrobat och en pundande ung kvinna som båda gjort betongön till sin boning efter problem med ordningsvakten blir sällskapet, båda med egna agendor och planer. Inom gruppen uppstår snart en maktkamp och räddningen glider bara längre och längre bort, trots att tusentals människor hela tiden passerar bara några meter ifrån karaktärerna. På äkta Ballardianskt manéer lär sig dock karaktären att bejaka katastrofen, söka sig till oordningen och släppa loss den hämmade, undermedvetna längtan efter förintelse varenda människa bär på (hela vårt medvetande är ju i grund och botten bara lika delar förträngd åtrå och minnen, om man skall bli lite freudiansk) och de tre personernas förhållande utvecklas till en sorts absurdistisk, grotesk parodi på den småborgerliga kärnfamiljen (dominant patriark, mentalt frånvarande, underkastad hemmafru och psykiskt/fysiskt misshandlat barn). De inre föreställningarna och drifterna smälter liksom samman med det externa, fysiska landskapet och personerna i berättelsen projicerar sin inre värld på den yttre – betongön med allt sitt skrot och bråte blir en fond, en sorts målarduk där karaktärerna skapar sina egna regler och sammanhang. Även denna ständiga förväxling av inre och yttre rymd är typiskt Ballardianskt.
Jag minns inte särskilt mycket av Krash, Ballards kanske kändaste skönlitterära verk som jag gav mig på någon gång i grundskolan efter att ha sett delar av Cronenbergs filmatisering. Boken passerade mig dock inte helt obemärkt, det kanske tydligaste ekot av berättelsen är min nu rätt tveksamma relation till trafik och bilism, som jag helt och hållet tillskriver/skyller på Ballard. Jag kan knappt åka bil längre utan att med jämna mellanrum föreställa mig våldsamma hypotetiska kollisioner; det kan ibland räcka med att ett fordon i närheten är litet sen med att sätta på sina blinkers eller liknande, och vips rullar snuttar med frontalkrockar, kvaddade bilar och krossade vindrutor upp på min inre filmduk. Frågan är vilka spår Concrete Island kommer sätta. Jag tycker redan att jag allt oftare kommer på mig själv leta efter eventuella skeppsbrutna satar vid väggrenen, iförda söndertrasade designerkostymer och täckta av blod, glassplitter och kylarvätska , men det kanske bara är någonting jag inbillar mig. Den här boken måste nog smälta in litet innan den påverkar mitt vardagliga beteende, om detta nu överhuvudtaget kommer att ske, jag vet inte.
En sak vet jag dock säkert: James Graham Ballard var ett geni. Få författare har påverkat mig lika starkt som Ballard, och han var verkligen en sådan där konstnär med förmågan att inte bara underhålla, skrämma eller stimulera, utan också förändra betraktaren i grunden. Bara för det tänkte jag därför slänga upp en bonus – ett sorts hyllningskollage (Ballard var otroligt inspirerad av surrealisterna, dada och William S Burroughs, därför känns just kollageformen verkligt passande) till den nyligen avlidne författaren. F.ö. känns filmen inte bara som en rätt passande sammanfattning av Ballards estetik, ämnen och stämningar (ohämmad sexualdrift möter psykopatologi möter konsumism möter kändiskult, massmedial fiktion och kommersialism möter mänsklig anatomi möter ultravåld i slowmotion möter geometriska vinklar, ungefär). Filmen nedan skulle dessutom lika gärna kunna ersätta i princip all historieundervisning om 1900-talet: århundradets kärna finns liksom här; man kommer osökt att tänka på de komprimerade romanerna i Ballards mästerverk Skändlighetsutställningen, allt ovidkommande är bortskalat, kvar är bara det allra mest betydelsefulla. Kvar finns bara den förträngda sexualiteten, det djuriska våldet och minnesfragmenten.
När jag gick det estetiska programmet med teaterinriktning på gymnasiet läste jag en kurs regi under det sista året. Min lärare brukade titt som tätt ta upp termen “Hitchcocks visitkort”. Om denna fras var hemmasnickrad eller en populär fackterm vet jag inte, men det hela handlade alla fall om att man skulle försöka formulera konflikten i ett drama så att den fick plats på ett visitkort. Skala bort alla detaljer och få fram själva kärnan i dramat.
Vi kan använda oss Romeo och Julia som exempel. Man kan tänka sig att det skulle kunna bli något i stil med “Kärlekspar hindras av familjefejd” eller liknande, Strindbergs Fröken Julie skulle kunna bli “Klassklyftor och ojämlikhet blir till problem för tillfälliga älskare”, och så vidare och så vidare.
Anledningen till att min gamle lärare kallade denna övning Hitchcocks visitkort skall ha varit för att Alfred Hitchcock tydligen var känd för att göra just detta, men huruvida detta är sant eller ej kan jag inte backa med andra källor.
Nåja, jag tar inte upp det här för att läxa upp eller sprida kunskap, utan för att komma in på det jag egentligen tänkte blogga om, en rolig lista över sammanfattningar av kända filmers plottar. Några av er har säkert sett den tidigare.
Jag gillar samtliga, men mina favoriter är nog ändå E.T. (Out-of-control pet causes mayhem, sadness.), Ghostbusters (Unemployed college professors destroy hotel with nuclear weapons.), Världarnas Krig (Immigrants face difficulty acclimating.) och Twin Peaks: Fire walk with me (Father becomes more involved in teenage daughter’s life.). Mycket nöje!
Copyright den som nu har rättigheter etc etc etc
Hej och hallå i lingonskogen. Var ett tag sedan senaste posten, jobb, ölande och allmän lättja har kommit i vägen för bloggandet. Men, nu kör vi igen!
Det har kommit en ny trailer till filmen District 9. Vid första anblicken fick jag intrycket att det rörde sig om en sorts mockumentär om utomjordiska flyktingar (blev rätt impad av trailer nummer 1), men nu vettefan…
Man ska ju egentligen inte yttra sig om filmer man inte sätt än, men jag får onekligen blockbusteractionvibbar. I bästa fall blir den här filmen både spännande och djup (som de första Terminator-filmerna). I värsta fall blir det bara ytterligare en Transformers-tramsig actionrulle enligt mall 1A, med lite påklistrad seriositet.
Vill även passa på att göra ytterligare reklam för FEL förlags SF-antologi. Antologin än inte dyrare än några öl på krogen, passar perfekt i näven och är snyggt satt. Surfa in på förlagets hemsida och köp nu för fan!
Det lilla mysiga förlaget FEL förlag har nyligen kommit ut med en antologi science fiction-noveller, där jag medverkar! Bara det faktum att ett svenskt förlag ger ut nyskrivna sf-noveller känns roligt, att man själv har fått bidra känns ännu roligare. Lennart Svensson, bloggare på välskrivna Svenssongalaxen säger följande om min novell:
“Och här finns jag och en del andra författare: Alf Yngve, K. G. Johansson, Annika Jägerbrand och Love Kölle. Den sistnämnde har för sin del en mycket stilsäker steampunk-story från ett alternativt 1895, med luftskepp från L M Ericsson, ideosfär och Strindberg och Röde Baronens far och mycket annat. Jag säger bara: så här ska det skrivas, så här ska punken steamas!“
Man tackar och bockar för detta trevliga utlåtande.
Utöver undertecknad innehåller samlingen även mycket intressanta berättelser av Pia Lindestrand, A. R. Yngve, Björn Mattsson, Maria Nygård, Erika Harlitz, Joel Andersson, Annika Jägerbrand, Anders Nilsson, ovan nämnda Lennart Svensson, Gustav Källstrand, KG Johansson och Fredrik Almqvist.
Köp den, låna den, sno den idag! FEL science fiction väntar på dig!
