Istället för att slänga upp någon obligatorisk “bäst/sämst med 2009/00-talet”-topplista som börjat ploppa upp lite varstans väljer jag en mer narcissistisk linje och gör reklam för mig själv. Hittade nämligen ytterligare en recension av antologin FEL Science Fiction (publicerad av mina vänner på FEL Förlag) där min novell På jakt efter ideosfären medverkar. Jag har skrivit om antologin tidigare.

Den här gången är det en av de välartikulerade och (förmodligen) stiliga herrarna på bloggen Drömmarnas Berg som tar på sig läsglasögonen och synar FEL SF i sömmarna. Skribenten Olov L går metodiskt, novell för novell, igenom antologin och skriver utlåtanden om varje enskild text. Om min ångpunkiga skapelse har han bland annat följande att säga:

Till sist finner vi något så välkommet som en steampunkberättelse på svenska. Kölle tar sig an genren, försvenskar den genom att placera ut tidstypiska svenskar som Nobel, L M Ericsson och Strindberg och lyckas alldeles utomordentligt bra! Han tycks ha förstått det drag av självironisk humor som genomsyrar ångpunken och fläskar ogenerat på med allt som hör genren till, från luftskepp till esoterism och slänger till och med in en antydan om en förlorad dinosaurievärld.

Jag tackar naturligtvis för denna tidiga julklapp och hoppas att novellen skänkt Olov och de andra på Drömmarnas Berg glädje och underhållning. Viss kritik framförs också:

Det enda inslag som haltar lite är språket. Novellen är skriven i brevform, vilket naturligtvis är helt rätt för en 1800-talspastisch. Men brevskrivaren är (självklart) engelsman, så Kölle måste så att säga ”översätta” texten till svenska. Oftast går det bra, men ibland blir det väl mycket av ordagrann översättning, särskilt i uttrycket ”kriget att få slut på alla krig”, alltså ”the war to end all wars”.

Hmm….ja, jag får nog faktiskt hålla med om att vissa översättningar känns lite tveksamma, men det har nog att göra med mitt vardagliga sätt att uttrycka mig i skrift och tal. Efter för mycket koffein och nikotin händer det ibland att jag slänger med adjektiv som “pregnant” och “obös”, eller att jag “beggerar att differera” när mina polare snackar i nattmössan, så ja, det där med anglicismer borde kanske bli nyårslöftesmaterial.

Recensenten verkar dock överlag rätt nöjd med antologin och avslutar med att skriva:

Dock är detta förstklassig underhållning och jag vill rikta en uppmaning till Kölle och i förlängningen till (faktiskt) alla medverkande novellförfattare: Skriv mer, skriv längre, skriv kortare, fortsätt att skriva! Det som är dåligt kan ansas bort med tiden och det som är bra lovar gott för svensk fantastik i framtiden.

Det är alltid trevligt att höra att man är inne på rätt spår.

Även i senaste numret av fanzinet Mitrania, där f.ö. även min novell Kolonisatörerna är med, recenseras FEL Science Fiction. Jag anses av personerna bakom Mitrania ha skrivit en “intressant” och “läsvärd” novell. Antologin som helhet kallas “inte fel utan snarare rätt” vilket också naturligtvis är glädjande besked.

God Jul.

DN:s Jonas Thente skriver, mycket intressant, om zombies, och reflekterar kring varelsens roll i nutida populärkultur, men även i en bredare historisk kontext. Thente jämför med vampyren, som utan tvekan kan krönas till 00-talets stora skräckikon, och snuddar till och med vid en sorts klassanalys:

Under bara det senaste året har zombien klivit fram för att knipa åt sig det populärkulturella initiativet. På bekostnad av vampyren – som har suttit på piedestalen i minst ett decennium.

Detta är intressant. På många sätt är zombien och vampyren varandras motsatser. Vampyren är en elegant, absintdrickande ädling med anor som vet hur man skall föra sig. Zombien är en stinkande liksäck vars främsta partytrick är att bokstavligen tappa käken i hummersoppan.

Har vi med en klassfråga att göra? Har vår tids hotbild skiftat från sofistikerad överklassgestalt till myllrande, kompromisslöst trasproletariat?

Detta resonemang faller mig utan tvekan på läppen och jag kan se en hel del poänger i det Thente skriver. Jag menar, jämför den rumänska feodalherren i sitt gotiska slott, med den sakta förmultnande pöbeln i Romeros Dead-filmer. I Night of the living dead utgjorde odöda hillbillies och levande rednecks det stora hotet, mot bakgrund av 60-talets rasmotsättningar. I Dawn of the dead rörde sig horder av vandöda mot ett köpcentrum där en liten grupp levande barrikaderat sig. I scenen där filmens nyckelrepliker växlas mellan huvudpersonera – förmodligen den bäst artikulerade konsumtionskritiken i filmhistorien – spekulerar två av karaktärerna i varför alla zombies rör sig mot just ett varuhus.
- “What are they doing? Why do they come here?”.
- “Some kind of instinct. Memory, of what they used to do. This was an important place in their lives.”
En gång konsumerande massa, alltid konsumerande massa, död eller levande.
I den tredje delen av av serien, Day of the Dead, skiftar fokus något, men i Land of the Dead från 2004 kommer den syrliga samhällskritiken tillbaka med full kraft, där människorna nu lyckats repa sig en smula från det harmageddon som ägt rum under filmserien.
Land of the Dead utspelar sig till stor del i “Fiddler’s green”, en sorts korsning mellan medeltida fästning, lyxhotell och det bibliska babels torn. De välbärgade samhällsklasserna lever ett komfortabelt liv i överflöd högst upp i stor skyskrapa omgiven av barrikader och avspärrningar, för att hålla de vandöda kannibalerna borta. På samhällets botten finner vi de människor som, just det, är bosatta på marknivå, hela tiden bara en armslängd ifrån det ständigt närvarande hotet. Detta mad max-inspirerade proletariat tjänar ihop till brödfödan genom att a) skydda överklassen och hela samhällskroppen från externa hot (som ett sorts hemvärn), eller b) förse Fiddler’s green med mat och allehanda produkter.
Således: de rika i Land of the Dead lever ett liv i lyx för att de fattiga förser dem med produkter och försvarar dem mot yttre hot. Naturligtvis tvingas de marklevande satsa livhanken för att ens ha en chans att ro detta i land.
Men de vandöda då? I slutet av Day of the Dead antyds ett visst muskelminne hos zombies och en, förvisso primitiv men ändå påtaglig, förmåga till fri vilja och beslutsfattande. Detta tas ett steg längre i Land och filmens klimax för osökt tankarna till de avslutande raderna i världshistoriens kändaste politiska pamflett, det kommunistiska manifestet: Proletärer i alla länder, förena er!

Okej, så långt kan vi alltså fastslå att vampyrer utgör en, i dubbel bemärkelse, utsugande aristokrati och zombies på nolltid skulle kunna omkullkasta det rådande samhällssystemet, bara de väl bestämde sig för det. Men var någonstans kan vi då placera den djuriska hamnskiftaren, kanske mest känd i sin lykantropiska skepnad? Det kan tyckas lite långsökt att, bara för sakens skull, göra varulven till en sorts medelklassmetafor, placerad mellan ovanstående två varelser, men faktum är att denna läsning av manvargen rymmer en hel del intressanta vinklar.

Den moderna varulven står med ena foten i europeisk folktro och vidskepelse och den andra i den gotiska skräcken. Vår nutida lykantrop spinner vidare på temat om människans dubbelnatur som behandlades så väl i den ruskiga historien om Dr. Jekyll och Mr. Hyde, i mycket av Edgar Allan Poes bloddrypande författarskap eller, för att ta ett modernare exempel, Bret Easton Ellis roman American Psycho.
Det industrialiserade artonhundratalets freudianska tidevarv gav upphov till en samhällsklass i mitten, som kunde äta sig tillräckligt mätta för att undvika svält, men som knappast disponerade över några fabriker eller gigantiska förmögenheter. Det var en högst självmedveten klass, en bildad och debatterande klass, som i nittonhundratalets postindustriella välfärdssamhällen på ett eller andra sätt kom att bli den storleksmässigt största. Här gällde ytan, sättet man förde sig och de intryck man förmedlade, här gällde det att uppträda sansat, rationellt och presentabelt. Här gällde det att förtränga drifter och instinkter och att hålla god min i alla lägen.
Denna krets största rädsla torde, då som nu, vara den spontana bristen på kontroll, de djuriska instinkternas plötsliga herravälde över den egna kroppen. För vad är egentligen antitesen till varulvens blodtörstiga bestialiska rabiesbeteende om inte småborgerlighetens hunger efter nymodigheter, väluppfostrade artighet och anammande av nya trender? Vildmark ställd mot villaförort eller salong; rå, oberäknelig brutalitet mot nyktert liberal rationalism.
En varulv är, till skillnad från vampyren eller zombien, mänsklig under större delen av sin vakna tid, och det är i detta faktum den riktiga skräcken ligger. Det är den latenta primitivismen som bara väntar på att väckas till liv vid nästa fullmåne som är verkligt otäck, och vetskapen att man inte kan göra en dyft för att värja sig, oavsett hur många designermöbler, promenadkäppar eller hippa accessoarer man har i sin ägo.

Tyvärr är jag i nuläget tämligen djurlös, men hade jag fiskar skulle jag lätt tjacka dem en sådan här boning:

Detta måste ju vara det coolaste akvariet någonsin? Tänk att vara en firre, ingen djävla tortyr a la guldfiskens simma-runt-i-cirklar-i-vad-som-tycks-vara-en-evighet-tillvaro här inte!

Tidens fångar (Hawksbill Station) – Robert Silverberg, 1968
68-upproren ballar ut och Amerika går ett öde liknande Tsarryssland till mötes – revolution leder till instabilitet leder till utrensningar och nya tyranner. En politisk “reaktionär” (och tillika ursprungligen radikal) vid namn Barrett blir angiven år 1984 (valet av årtal är ingen slump – parallellerna med Orwells Ingsoc-regim nämns flera gånger av karaktärerna) och skickas med hjälp av nydanande teknologi en miljard år bakåt i tiden, då Jorden inte var mer än brunaktigt, lerigt stenlandskap och trilobiter. Tidsresorna fungerar bara bakåt, så att skickas till den s.k. Hawksbillstationen är naturligtvis lika med livstids exil.
Barrett blir snart någon sorts ledare för fångarna i straffkolonin, eller åtminstone en sorts äldste som medlar i konflikter, konsulteras vid beslutsfattande etc. Han och de andra dissidenterna – anarkister, socialister och andra vänsterradikala – blir dock tämligen häpna när en ny och gåtfull ung man plötsligt hamnar hos dem. Nykomlingens motiv och förflutna tycks osäkra och dennes blotta närvaro rubbar den etablerade gruppdynamiken.
Parallellt med sviterna efter den unges ankomst får vi följa Barretts livshistoria, från det frisläppta sextiotalet upp till den “andra amerikanska revolutionen”.
Som vanligt med Silverberg är det humanioran som står högst upp på agendan. Hur man rent praktiskt har löst problemen rörande tidsresor är mindre relevant – här är det istället fokus på gruppsykologi och dialektiska spekulationer. Välskrivet och förhållandevis varierat – tristess i forntiden och hetsiga politiska diskussioner under 1960-talet om vartannat – men mer eller mindre omöjlig att idag inte läsa som något annat än en sorts oavsiktligt alternativhistoria.
Allra bäst är skildringarna av fångkolonins persongalleri och hopplösheten där.

Androidens drömmar (Do androids dream of electric sheep?) – Philip K Dick, 1968
Romanen som låg till grunden för en film som inspirerade en litterär rörelse. För karaktärerna i Ridley Scotts filmversion må vardagen kännas lika hopplös och apokalyptisk som för deras litterära förlagor i Dicks roman, men boken saknar helt filmens åttitotaliga poser (överallt svart, folk röker sådär snyggt filmiskt, Vangelis mästerliga synthslingor ekar mellan glaspyramiderna) och den nihilistiska attityden ersatt med sorgset vemod.
Jorden är förödd efter ett kärnvapenkrig och de rika och de friska har lämnat den döende hemplaneten för kolonierna i solsystemet. I filmen skildras en modern metropol, sjudande av liv. I boken är de flesta platser helt obefolkade och vissa människor har mer eller mindre hela kvarter helt för sig själv.
I princip alla (riktiga) djur har utrotats i sviterna av ovan nämnda krig och det har blivit ytterst social stigmatiserat att inte äga ett artificiellt husdjur av något slag.
Huvudpersonen är en sorts polis med uppdraget att likvidera förrymda androider, s.k. replikanter (eller “andys” som vanligt folk benämner dem, om än aningen nedvärderande). Hans livlösa äktenskap har mer eller mindre kört fast och han sparar pengar till att köpa en livs levande struts. Orginaltiteln syftar på det mekaniska får huvudpersonen äger och låtsas utfodra varje dag.
Replikanterna sticker ut från de “äkta” människorna genom sin brist på empati och inlevelseförmåga, särskilt i fråga om djur. Det psykologiska test som används för att särskilja android från biologisk homo sapien, kallats Voight-Kampff, kretsar nästan uteslutande runt olika moraliska ställningstaganden rörande djur, på ett eller annat sätt. Överhuvudtaget har djurens roll i filmatiseringen tonats ned rätt mycket, men en del minnesvärda scener finns kvar (sköldpaddsfrågan i öppningsscenen, “do you like our owl?”, enhörningen etc).
Det dröjer inte länge förrän vi befinner oss på klassiskt Dick-territorium med kännande maskiner, sökande efter “äkthet” och en rent generell osäkerhet inför hur verkligheten är beskaffad (även om Dick håller sig förhållandevis lugn på den fronten i den här boken). De moralfilosofiska frågeställningarna duggar tätt och varken läsare eller protagonist kan säkert avgöra vem eller vad som är genuint och vem eller vad som är fejk.
Välskriven, medryckande klassiker och utan tvekan betydelsefull SF-kanon. Allra bäst blir det när man låter bok och film komplettera varandra och kompensera varandras svagheter. Är man ute efter Dicks mer gnostiskt solipsistiska utsvävningar rekommenderas istället “Time out of joint”, “Flow my tears the policeman said”, “The three stigmata of Palmer Eldritch” eller “Radio free albemuth”.
Jag är skyldig den här gubben rätt mycket. Mitt liv, min direkta vardag, hade sett mycket, mycket annorlunda ut om jag låtit det där exemplaret av “Mannen i det höga slottet” stå kvar på hyllan i skolbiblioteket. Istället lånade jag hem boken, streckläste den och ingenting har sedan dess varit sig likt.

Förvandlingarnas värld (The Einstein intersection) av Samuel R Delaney, 1967
I den avlägsna framtiden befolkas jorden av mutanter som söker leva som oss, deras avlägsna förfäder. Klassiska myter och populärkultur (reklamslogans, kändisar och matinéer) har smält samman och blivit basen för denna nya art mytologiska föreställningar och berättelser. Högt och lågt har blandats hejvilt. Framtiden är med andra ord typ postmodern.
Prosan är stilistisk och känns lite grann som dialogen i den nästan obehagligt överskattade anti-abortfilmen “Juno”: finurligt för det finurligas skull. Precis som i denna film tröttnar man på greppet efter bara några kapitel (respektive säg tjugo minuter in i rullen). Berättelsen kretsar kring en ung man med konstigt namn jag inte minns och inte orkar bemöda mig kolla upp som beger sig ut på någon sorts utflippad mandomsprov till resa genom den flummiga framtiden.
Jag orkade inte läsa ut den här romanen, tröttnade rätt snabbt på alla referenser till Pepsi och Homeros och alla knasiga, nya smeknamn på redan befintliga ting och växter. Har aldrig tidigare läst någonting av Delaney, men var lite sugen då han, i egenskap av afro-amerikan, sticker ut i en genre dominerad av vita män. Det i särklass mest intressanta svenska förlaget, Vertigo, ger under hösten ut Delaneys stötande, brutalerotiska klassiker “Hogg”, man kanske borde göra ett nytt försök där. Det dröjer nog dock rätt länge innan jag tar upp “Förvandligarnas värld” igen, om någonsin.

“Someone once said plants invented animals to carry them around. Well, I think the Earth invented human beings to build machines; and those machines will be the consciousness of the Earth. Have you not noticed that these machines are made of the Earth? They are made of gold and silver and arsenic and copper and iridium. They are the stuff of the Earth, organised by primate fingers into more complex arrangements than the Earth could achieve through geological folding, glaciation, volcanism, what have you. We do the fine-tuning; but the Earth is beginning to think.”
–Terence McKenna

Jag har ett tämligen komplicerat förhållande till cyberpunkgenren. Å ena sidan känns den hopplöst daterad och bara väldigt 80-tal, precis på tröskeln för att bli retrofuturistiskt häftig, å andra sidan känns den, fortfarande, aktuell och dagsfärsk. För mig ÄR cyberpunk William Gibsons författarskap (om man bortser från the difference engine, där prefixet “cyber” bör ersättas med “steam”). Även om exempelvis Bruce Sterling och Neal Stephenson med flera gjort sig namn inom genren är ändå Gibsons debutroman Neuromancer från 1984 för cyberpunksubgenren vad Sagan om Ringen är för fantasylitteraturen. Och trots att Gibsons två senaste böcker utspelar sig i en förhållandevis verklighetstrogen nutid, har jag svårt att se honom som någonting annat än just cyberpunk av en enkel anledning: det som på åttiotalet var fräscht nytänk är nu vardagsmat – det är i viss mån omöjligt att skriva om nutiden utan att influeras av cyberpunkarna på ett eller annat sätt. Vår värld har nämligen kommit ikapp dessa framtidsvisioner, vår värld har nämligen blivit cyberpunk i sig. Verkligheten har kommit att imitera konsten.

För den oinvigde ska jag försöka definiera subgenren. Cyberpunk som litterärgenre kan ses som såväl  fortsättning på, och reaktion mot science fiction-litteraturens “nya våg” som kom att dominera fältet under 1960- och 70-talet. Dessa så kallade ”new wave”-författare bröt mot föregående årtiondens stelt konservativa, teoretiskt trovärdiga och vuxet rationella framtidsutopier – hård SF ersattes av en mjukare variant och man lät gladeligen 60-talets zeitgeist spilla över i fantastikens prosa. In kom helt plötsligt stilistisk experimentlusta och ett nytt sätt att betrakta SF-litteraturen (många new wave:are såg sig som en naturlig del av mainstreamlitteraturens varierande flora, inte några exkluderade genreförfattare); in kom detaljerade samlagsscener, homosexualitet, droger, anti-auktoritärism och humaniora. De torra skildringarna av framtida rymdstifelser och positronhjärnor fick lämna plats för dekonstruktioner av kön, anti-imperialism och pseudo-religiös myticism.  
   Men det som börjat som ett uppbrott och ett revolutionerande nytänk i form av avandt-gardistiska utsvävningar hade lagom till 1970-talets slutspurt blivit norm och uttjatade upprepningar. Leklustan och upproret hade muterats till ett sorts självförverkligande, onanistiskt flum och det progressiva tycktes förlorat. 1977 kom den anarkistiska punkrocken, och gick tillbaka till rockmusikens treackordssimplicitet. 1979 kom filmen Alien, snart följd av Blade Runner, båda filmerna regisserade av Ridley Scott. Även George Lucas första Star Wars-film kan vara värd att nämna i sammanhanget, då denna enorma kassasuccé såg till att flytta fram sicence fiction-genrens positioner och visade att det här minsann fanns stora pengar att tjäna. SF var vid det här laget inte kittlande undergroundkultur, utan urvattnad semi-mainstream.
   Cyberpunk var en sorts återgång till femtiotalets hårda SF, men tog samtidigt också till vara på nya vågens gränsöverskridanden och ursprungliga vitalitet. Precis som ovan nämnda musikgenre omfamnade man det nihilistiska, framtidspessimistiska, slet högteknologin ur vetenskapsmännens händer och gav den till laglösa hackers, ungdomsgäng och rovgiriga, multinationella företag. Estetiken lånades från 40-talets nattsvarta film noir och författare som Raymond Chandler, JG Ballard och William S Burroughs. Framförallt började man spekulera i informationsteknologins och datorers roll i samhället, något nya vågen-författare mer eller mindre struntat helt och hållet i (därav prefixet “cyber”).

Cyberpunkarna definierade om science fiction-genren och gav ett halvt förmultnat kadaver elstötar under regnvåta neonljus. Cyberspace, virtual reality, hacking, cybernetiska implantat och globalisering kom, tack vare denna subgere att bli fraser på var medelsvenssons läppar inom en tioårsperiod. Vi minns väl alla hur jargongen gick på nittiotalet?

Nu har det gått så långt att vi inte ens tänker på det. I dokumentären No maps for these territories (ja, det var härifrån jag snodde bloggens förra namn) jämför Gibson prefixen “cyber” med det ännu äldre ”elektro” och kommer fram till att det inte längre finns användning för någon av dessa. Efter några årtionden in på nittonhundratalet var det inte längre exotiskt med elektricitet – på samma sätt iakttar vi inte någonting uppkopplat ellet internetkompatibelt med häpnad idag.
   Men världen ser som bekant inte ut som den gjorde under 80-talets första hälft längre. Mycket har därför en omisstaglig känsla av ostighet över sig: i Neuromancer känns ett gig nästan ogreppart stort (och futuristiska begrepp som ROM och RAM duggar tätt) - min minnessticka här bredvid mig innehåller fyra gånger så mycket och kostade hundra spänn på webhallen: här är det inte direkt tal om att bemöda sig med att radera minnet av hela barndomen som i filmen Johnny Mnemonic. Varför släpa runt på kilotunga VR-deck man pluggar in i uttag i bakhuvudet när det finns Wi-Fi? Gemene WoW-fantast eller Second Life-användare skulle väl heller aldrig banga på att byta plats med Neo i The Matrix – varför göra uppror mot simulationen är det är typ som en patchad version av verkligheten, dessutom utan leveltak? För att inte tala om dessa stora, onda, multinationella företag som inte bara förstör utan titt som tätt också tycks styra hela världen i den generiska cyberpunberättelsen – dagens ekonomiska kris visar på en annan verklighet, där bail-outs och statliga lån känns viktigare för företagen är genetiskt förbättrade nano-samurajer. Tuffa, gatsmarta cyberpunknamn som typ Ryker, C-girl eller Yonderboy känns bara…fula.
   Som jag inledningsvis nämnde är detta snart i klass med strålpistoler, flygande bilar, robotbetjänter och sommarhus på månen. Jag tippar på att de som är födda efter millennieskiftet i vuxen ålder kommer att skratta lika högt åt Sterlings antalogi Mirrorshades (det är tufft med uppkavlade ärmar och pilotglasögon med spegelglas) som folk gör åt Flash Gordon, Buck Rogers eller femtiotalets pulp-tidningar idag.

Däremot är genren fortfarande väldigt relevant: även om surfande på nätet i form av tredimensionella VR-världar känns hopplöst förlegade får vi alla ändå förhålla oss till internet på ett eller annat sätt idag, och kommer förmodligen fortsätta med detta under vår resterande livstid. Det kanske inte längre är hackers som är den uppkopplade anarkismens spjutspets, men väl upphovsrättsbrottslingar, fildelare och andra sorters pirater. Och även om storföretagen inte är odödliga är de ändå nog så seglivade. Globaliseringen tycks ju utgöra någon sorts världsomspännande överideologi: reklamen tar allt större plats i vår tillvaro och många av Asiens större urbana centran verkar mer eller mindre omöjliga att urskilja från t.ex. Los Angeles i Blade Runner. Jämför själva.

Summa summarum: Det är svårt att förhålla sig till cyberpunk, till hälften hipp och i tiden, till hälften lika död som en himmel i samma nyans som myrornas krig. Den är typ zombie och livs levande på en och samma gång.

Här blir (knappt) några uppdateringar gjorda! Trots att arbete och annat har kommit emellan ska jag nu göra ett försök. Håll i er, gänget, nu åker vi!

Jag har funderat på det där med crossovers inom film/litteratur. Lite grovt skulle man ju kunna påstå att det är en sorts motsvarighet till sampling inom musiken, fast dragit mycket längre: man “lånar” element, platser eller karaktärer från andra, redan befintliga verk, och låter nya hybrider uppstå.

Är utförandet av crossovern skickligt genomfört tillför man en extra dimension, både till orginalet/orginalen och till det nya verket. Hybriderna av det gamla ger fräsch avkomma, för att uttrycka sig poetiskt. Ur de gamla källorna springer nya berättelser.

I de tecknade seriernas värld är crossovern relativt vanlig. I Alan Moores The league of extraordinary gentlemen får vi t.ex. fortsätta följa flera viktorianska kultfigurer, såsom Kapten Nemo, Dr. Jekyll/Mr. Hyde, den osynlige mannen med flera, långt efter det sista meningarna i de ursprungliga berättelserna. De tvingas bland annat tampas med en marsiansk invasion av det brittiska imperiet och vi får se Wells interplanetära konflikt skildras på ett helt nytt sätt, en sorts litterär/grafisk cover på orginalet. I The league of extraordinary gentlemen: Black Dossier fortsätter kronologin ytterligare och läsaren flyttas till en fiktivt 1958, efter två alternativa världskrig och Orwells Storebrorsregerings uppgång och fall. Infallsvinklarna blir här annorlunda, nyanserna skiftar då Moore fritt kan leka med sina inspirationskällor, efter eget huvud fylla i luckor och brodera ut bäst han vill.

Utöver Moores historier om “The League” finns otaliga exempel på serierhjältar som gästspelar i sina kollegors historier. Hur många gånger har inte till exempel Stålmannen och Batman gjort gemensam sak mot mörkrets krafter? Finns det verkligen någon bov som kan värja sig undan Hulkens och Captain Americas stålhårda samarbete? De två stora amerikanska superherohusen Marvel och DC har även låtit sina respektive karaktärer mötas i bataljer av olika slag. Elektra har här kämpat mot Catwoman, Lobo mot Wolverine, Stålmannen mot Hulken etc. I “vem vinner?”-kategorin finner vi även matcher såsom King Kong vs. Godzilla, Jason Vorhees vs Freddy Kreuger och Alien-monstren vs. Rovdjuret.

Men vilka ytterligare crossovers skulle kunna alstra intressanta biprodukter? Jag längtar efter följande korsbefruktningar:

Vilhelm Mobergs Utvandrarnaserie möter Ray Bradburys Marskrönika: Amerikaemigranter in space helt enkelt. Karl-Oskar och Kristina, två svenskar på en döende jord, vadande i glesbygdsmisär och framtidspessimism videochattar med sina gamla bekanta, som tagit rymdraketen till den röda planeten Mars. Där påstås allt vara guld och gröna skogar, men vid ankomsten visar det sig att guldet blir till sand. Röd sand. Romanen är uppdelad i fler, kortare berättelser, som alla följer en och samma “metaplot”. Hur klarar smålänningarna de första mötena med de telepatiska marsianerna? Hur nära förestående är egentligen ett kärnvapenkrig på jorden? Och hur tacklar man hemlängtan om ens hem bara är en knappt synlig prick på en oändlig stjärnhimmel?

Jönssonligan möter Ture Sventon: Sveriges kändaste knasdetektiv jagar sveriges kändaste knasbrottslingar. Dynamit-Harry dricker bira, Ture Sventon äter temlor och de finurliga planerna (involverande allt ifrån batteridrivna massagestavar, koncentrerade miljögifter, flygande mattor och cykelpumpar) haglar.

Tre män och en baby möter Alien: Födseln blir komplicerad och smärtsam. De tre fädernas tålamod prövas när det kommer till sitt barns minst sagt problematiska uppväxt. När skolpersonal vill sätta barnet i särskola för att det dödar sina klasskamrater och blöder syra tvingas de slå sina nävar i bordet. Ellen Ripley (spelad av Sigourney Weaver) kallas in som extraresurs.

John Ajvide Lindqvists Låt den rätte komma in möter Bram Stokers Dracula: Den lille Blackebergskisen Oscar åker på klassresa med buss till Rumänien under 1980-talet, sover på obekväm säng, får sina telefonsamtal avlyssnade av KGB och lär sig att alla vampyrer inte är gulliga småtjejer. Alternativt: Buffy the vampire slayer kommer till en av Stockholms västra förorter som amerikansk utbytesstudent, Oscar känner pirr i underkroppen, börjar smått inse att tjejer är mer än bara huggtänder, hopprep och baciller. Men vad skall flickvännen Eli säga? Hon frågade ju faktiskt chans först, och hennes temperament är inte att leka med.

Orwells Djurfarmen möter Grahames Det susar i säven möter Milnes berättelser om Nalle Puh: Revolutionen kommer till Paddeborg! Kommer monopolkapitalisten Paddan att överleva med monokeln i behåll när de revolutionära vesslornas klass skrider till verket och söker upprätta en proletär diktatur? Vilken roll kommer den individualistiske fritänkaren Grävlingen spela i det hela – anarkistisk sabotör eller småborgerlig medlöpare till Paddans tyranni? Och blir den poetiske Mullvaden en sorts antropomorf Tjajkovskij när vesslorna väl omkullkastat Paddans gangsterstyre? Hur reagerar granndjuren i Sjumilaskogen när ryktet om den nära förestående djurrevolutionen väl når dit? Välkomnar de den i exil tvingade Paddstackaren och ger honom pengar och håning nog att finansiera en kontrarevolution i grannriket, eller vänder även de sig mot sin aristokratiske despot Lord Christopher Robin XVII?