En grek, en synth och lite jammande #2

Blade Runner Trilogy, 25th Anniversary

Lyssnar igenom 25-årsjubileumsreleasen av soundtracket till Ridley Scotts film Blade Runner och konstaterar: Vangelis är ett geni! Filmen är ett mästerverk. Musiken är fantastiskt bra, men släpptes aldrig i sin helhet förrän långt efter filmens premiär, då i form av olika bootlegversioner och fragmentariska “special edition”-utgåvor. Tanken med den här jubileumsutgåvan från 2007 (jag kommer att kalla den “BR-OST25″ från och med nu) var att ändra på detta, att samla all musik i en och samma box i samband med filmens kvartsekelfirande och releasen av den stora DVD-boxen med fem versioner av filmen (BR är verkligen den perfekta filmen för fanatiska nördar som gillar att samla på saker).

“BR-OST25″ består av tre skivor. Den första plattan är i princip samma soundtrack som det “gamla vanliga”, det som är lättast att få tag på och som innehåller de klassiska styckena (Blade Runner Blues, End Titles-låten, och stycket som spelas under öppningssekvensen) men inte mycket mer.
Skiva två är ett komplement till ovanstående och bjuder på en del suggestiva musikupplevelser. Även om CD2 håller en aningen lägre standard än CD1 känns det aldrig som trist utfyllnad eller som meningslöst extramaterial utan substans, låtarna på andra plattan fungerar gott och väl på egen hand.

Filmmusiken till Blade Runner har sedan första gången jag såg filmen varit ett av mina absoluta favoritsoundtracks, men det har dessvärre alltid känts en smula daterat (“även solen har sina fläckar” eller vad det är man brukar säga). Ett tydligt exempel är de synth-saxofonslingor (Blade Runner Blues) som var tänkta som en homage till de svartvita film noir-deckare som inspirerade filmens estetik och atmosfär. Dessa påminner mest om finlandsfärjor pga sin passerade bäst-föredatum nuförtiden. Många stråkpartier är även de också hopplöst daterade reliker från åttiotalet.
Då Evangelos Odysseas Papathanassiou aka Vangelis är ett geni (se det här inläggets inledning) komponerade han därför ett alternativt, uppdaterat soundtrack till filmen, vilket utgör CD3 och är helt fantastiskt.
Produktionen och mixningen är modernare och känns fräschare på alla sätt, ligger förmodligen närmare Simon Posford (Ott, Shpongle mfl) eller Benji Vaughan (Prometheus, Younger Brother i samarbete med Posford) än valfri delfinknullande åttiotals-chilloutgrupp.
De underbara stämningar som gjorde filmen och musikens tidlösa bitar så otroligt djävla bra finns kvar, men borta är alla spår av hårspray och uppkavlade kavajärmar. Då och då dyker några välbekanta slingor från filmens orginalmusik upp igen, men det är inga futtiga covers eller remixer utan snarare är det såhär soundtracket skulle låtit om filmen spelats in 25 år senare än i verkligheten.
Det är CD3 som ger en störst behållning, då den faktiskt tillför någonting för en gångs skull. Alltsomoftast innebär ju en “music inspired by the motion picture”-etikett (eller ska jag säga varningsskylt) bara att filmbolaget försöker klämma ut ytterligare stålares ur rullens varumärke, men den sista skivan i BR-OST25 är fullkomligt briljant.
Som nörd och hardcorefan blir jag nästan gråtmild. Det är en skam att jag inte fick nys om detta redan för två år sen.

Även om jag är mycket glad över initiativet och nöjd med resultatet kan jag inte låta bli att småle litet över att denna “kompletta” utgåva är inkomplett, då några spår är en aning nedkortade, viss s.k. dietisk musik (tack för den, Simon) saknas etc. Kombinerar man däremot någon bootleg (min personliga favorit är “the ESPER edition”) med den tredje disken på den här utgåvan får man dock en fullträff som lämnar en mätt och belåten.

Avslutningsvis: när får vi se en ny, uppdaterad symfoniversion? New American Orchestra gjorde ett tappert försök på 90-talet, men det finns rum för förbättring!