6 Juni: ballonger, flaggviftande och kungatal. Barn springer runt på gräsmattorna och gatorna målas blågula för ett dygn. Sverige, detta föredöme när det gäller jämlikhet, demokrati och respekt för mänskliga rättigheter, firar sin nationaldag. Men bakom den till synes oskuldsfulla ytan av gemyt och trivsel gömmer sig ett brutalt förtryck, ett nedtystat sådant, en skamfläck på samhällets samvete.
Sedan freden i Roskilde 1658 har konungariket Sverige ockuperat ett främmande lans territorier, förtigit en annan kultur och hänsynslöst skövlat andras naturtillgångar. Jag talar naturligtvis om Skåne.
Den svenska stormakten har gått i graven sedan länge och sextonhundratalets geopolitiska läge är ett minne blott. Finland är numera en självständig stat, Norge och sveriges f.d. baltiska besittningar likaså. Så varför upprätthålla förtrycket? Vad legitimerar denna 351-åriga ockupation?
INGENTING! Ur såväl etisk/moralisk som ekonomisk synpunkt är det ren galenskap att inte omedelbart förklara Skåne självständigt. Logiken i att fortsätta på den utstakade vägen skiner med sin frånvaro: skåningarna talar ett annat (och allt som oftast totalt obegripligt) språk, de har en egen kultur och egna traditioner, en egen historia. Rent geografiskt har dessa träskmarker till lågländer mer gemensamt med Själland/Jylland än med den övriga skandinaviska halvön. Skåningarna har till och med en egen flaggdjävel. Det var aldrig tänkt att denna blindtarm skulle vara en del av Sverige.
Vi svenskar pratar gärna om förtryck, fördömer invasioner och slår andra länder på fingrarna så fort tillfälle ges, men då kan vi ju för fan städa rent framför vår egen dörr och sluta hyckla!
Riv upp freden i Roskilde! Sätt slutgiltigt stopp för den svenska imperialismen! SVERIGE UT UR SKÅNE – SKÅNE UT UR SVERIGE!
