Det händer att jag drömmer om staden vid floden Elbe. Det händer att jag drömmer om de neondränkta nöjeskvarteren runt Reeperbahn, om musiken från nöjespalatsen där dansen aldrig tar slut, om den berusande kärleken och det där alldeles speciella i luften omkring kabaréerna. Det händer att jag drömmer om de leende människorna med utsträckta armar, om konstnärerna, hororna, småfifflarna och hamnarbetarna.
Jag saknar henne, Hamburg. Staden där “die swingkindern” protesterade mot nazisterna genom att lyssna på jazz och ropa “Swing heil!” när Onkel Gestapo spatserade förbi, där Beatles tillbringade ändlösa nätter på rökiga råttkällares scener under sin tidiga karriär; där jag och min polare Reverend Riff raglade hem mellan de gamla husfasaderna, drängfulla på Astra, ungdomen och livet.
Fotnot: videon är en repost, men vafan, den har ju allt: lättklädda damer, sjömän (på vad jag antar är permis), vänner, dragspelare och cowgirls och deras krökande hästar.
