Second Life, World of Warcraft och parallella universa

Efter en gratisregistrering av ett konto och val av alias och utseende, beger jag mig iväg på en flygtur bland horder av dansande användare, urusel grafik och skum rendering. Mitt namn här är Hieronymus Tuttle (efter huvudpersonen i min roman Ouroboros och Robert De Niros rörmokande anarkist i Brazil) och jag ser ut som en korsning mellan en trendig nattklubbsprofil och Baren-deltagaren Molle. Med ett enkelt klick teleporteras jag över en yta lika stor som Danmark, och mycket snabbt får jag kontakt med en sextonårig tjej ifrån USA som just köpt en egen tomt för en valuta som egentligen inte existerar.

Det här är Second Life. Efter några minuter tröttnar jag dock, stänger ner chattprogrammet och beger mig tillbaka till verklighetens fjättrande kött och vardagens bestyr, bara för att strax bli kontaktad av en kamrat vars vakna timmar på dygnet helst spenderas i en liknande miljö. Här rör det sig dock om orcher, drakar och älvor istället för dansande partyfolk, och magi istället för billiga raggningsrepliker. Han är hooked på World of Warcraft, ett så kallat MMORPG – Massively Multiplayer Online Role Playing Game; närmare bestämt världens största kommersiella MMORPG, med 8,5 miljoner abonnenter världen över.

Principen är densamma, trots den stora skillnaden i grafisk kvalitet och mängden fiktivt våld. I artificiella miljöer träffas människor från världens alla hörn för att socialisera, om det så är för att snacka skit i några minuter eller för att nedgöra mäktiga nekromantiker och horder av odöda gnomer – det som i urminnes tider skedde på stadens torg, taverna eller café sker nu i ett hav av pixlar och polygoner.

Jag måste säga att jag är fascinerad av fenomenet, och såvitt jag kan förstå, finns ingenting som talar för att den här typen av spelupplevelser kommer att minska i popularitet; tvärtom finns här en mycket stor vilja att expandera industrin och ta nästa steg så fort teknologin finns till förfogande. Alla som inte legat under ett paket smör i skogen det senaste årtiondet känner till onlinespelet Counterstrikes popularitet (även om det, såvitt jag förstått, tappat en del användare tack vare spel som just World of Warcraft); den senaste generationen spelkonsoler stödjer alla spel via nätet och det känns mest som en tidsfråga innan allt ifrån mp3-spelaren till brödrosten och muggpappret har Internetkompabilitet.

Här finns uppenbarligen ett intresse och en efterfrågan. Den naturliga följdfrågan blir givetvis: hur kommer evolutionens nästa steg se ut, och var kan/kommer den nya teknologin att ta oss?

Jag kommer osökt och aningen nostalgiskt att tänka på hur jargongen gick för tio år sedan, då begrepp som ”virtual reality” och ”cyberspace” duggade tätt bland artiklarna i Aftonbladet plus och i SVT: s it-program Sajber. Då var knappast storbystade pixelprinsessor och skäggiga datordvärgar nästa naturliga steg, utan vi skulle istället sitta med stora hjälmar och ta oss igenom virtuella landskap hämtade ur Keanu Reeves-filmer Johnny Mnemonic.

Men, är det så konstigt egentligen? Är idén om en helvirtuell verklighet så sjukt far fetched som man vid första anblicken kan få för sig? Att fysiskt surfa genom datoranimerade landskap känns lika nittiotal som Just D eller Arkiv X, men innerst inne är jag övertygad om att det ändå till slut är här det kommer att landa inom de kommande tjugo åren. I takt med ökad integration mellan organiska hjärnor och datorer/maskiner känns detta helt naturligt; vem nöjer sig med att sitta och klicka med en mus när man kan uppleva saker som vore man där i egen hög person? Varför sitta hemma och skriva till folk när man istället kan skapa sig en ny gestalt och identitet och konversera som i verkligheten?

I takt med ökade möjligheter att socialisera över nätet har också en sorts DIY-rörelse vuxit fram bland datoranvändare och spelnördar, där allt ifrån hemsnickrade housebeats till egendesignade nivåer och skins kan utbytas utan större ansträngning. Människor vill skapa sin egen, skräddarskydda datorupplevelse oavsett vad som nu är aktuellt. Det finns en brinnande lust att göra saker och ting på egen hand, för en själv, att skapa sina egna villkor och att sätta sina egna gränser. Kanske är detta för att tekniken finns tillgänglig. Kanske rör det sig om att hitta en egen sorts identitet i en ständigt expanderande och konstant uppkopplad global värld.

En tanke jag lekt med ett tag, är dagen då korsbefruktningen hjärna/dator möter nätverksuppkopplingar, och det blir möjligt att faktiskt sända impulser till andra människor i närverket – det vill säga skicka sinnesintryck. Detta skulle innebära en upplevelse likt den i en annan av ovanstående skådespelares filmer, från 1999, med skillnaden att det inte är elaksinnade artificiella intelligenser som drar i trådarna, utan andra användare. Du, jag, tjejen på konsum och snubben som alltid röker precis bredvid busskuren på morgonen skulle kunna skapa ett eget sorts fickuniversum där vi sänder varandra upplevelser, lika verklighetstrogna som den vanliga sinnevärlden. Vi skulle kunna ge varandra orgasmer, psykedeliska trippar eller adrenalinkickar av guds nåde. Givetvis skulle detta även medföra risken för sabotage, men detta skulle man sannolikt kunna gardera sig emot.

Detta är narturligtvis ren science fiction idag, men se var vi nu har hamnat. Informationsteknologin är hittills någonting vi enbart skrapat på ytan – vi har fortfarande isberget under vatten kvar att upptäcka. Det fantasieggande i sammanhanget är var skiljelinjer för ovan nämnda kollektiva simulationer och parallella universa; för om hjärnan uppfattar samma typ av sinnesintryck i de här fallen, på exakt samma sätt som i vanliga fall; vad är då skillnaden mellan den ”verkliga” sinnevärlden, och dessa simulerade verkligheter? Det vi har att göra med är parallella universa. I framtiden är vi alla världsskapare – och vem hade trott att det hela skulle börja med Jolt Cola och World of Warcraft?