Fallout: New Vegas

Philip Kendred möter Google Translate-magi

Det där med ord och språk är fascinerande. Att manipulera syntaxer, klippa upp och förvränga flöden och melodier (och därigenom även betydelser och förmedlad innebörd) är ännu mer fascinerande. Google translate, med sina pseudo-dadaistiska “nästan rätt”-översättningar, kan göra under för tolkningar av texter på andra språk. Det är lite som ett slags litterär roulette, ibland är översättningarna i stort sätt felfria, ibland kopplas man bort från verkligheten och dyker huvudstupa ned i ett universum designat av Dr. Benway (fattar du referensen är du tuff).

Följande dikt kommer ursprungligen ur Dicks “VALIS”. Google har översätt och jag brutit rader och gjort vissa modifikationer. Upphovsmännen är således tre till antalet, eller så skulle man kunna se det som en remix av en remix (vilket i sig känns väldigt Dick/pomo/Baudrillard). Jag har valt titeln av en enkel anledning: jag tycker att det låter coolt. Mycket nöje!

Simulacrum Blues
av PKDgoogletranslaterevolvermannen

Vår verklighet är en beräknad ram –
det verkar vara en projektion av en artefakt,
en computerlike undervisning

Maskin
som guidar,
programmerar,
och i allmänhet styr oss
när vi handlar
(inte medvetna om det)
inom vår projicerade värld.

Artefakten,
som jag kallar Zebra,
har “skapat”
(egentligen bara prognos)
vår verklighet
som ett slags spegelbild
av dess upphovsman.

Beslutsfattarna
kan därigenom få en objektiv synvinkel,
förstå sitt eget jag.

Med andra ord:
Skaparen är motiverad att söka ett instrument
för självinsikt, självkännedom, en objektiv åsikt eller värdering.
Förståelse för naturen i sig:
det är en stor levande organism i sig,
utan denna spegel,
utan egenskaper eller aspekter.

Därför måste den empiriska världen existera som en reflektion av sig själv,
för att “se”
sig själv.

Astrolog Lemmy Kilmister

Postar en låtvideo tillägnad mitt stjärntecken, stenbocken. För musiken står det omänskligt bra bandet Motörhead. Låten heter Capricorn, och släpptes ursprungligen på plattan Overkill.

“A thousand nights, I’ve spent alone,
Solitaire, to the bone,
But I don’t mind, I’m my own best friend,
From the beginning, to the end”

“Du är ofta nedstämd, för att inte säga olycklig. Du är en aning självcentrerad, och försiktig och vaksam bland människor du inte känner särskilt väl. Du har inte så många vänner, men du är väldigt lojal mot de du har. Men du kan också bli en bitter ovän.”

“December’s child, the only one,
What I do, is what I’ve done,
I realize, I get so cold,
When I was young I was already old”

“Du planerar noga hur du ska nå dina högt uppsatta mål och du har förmågan att uppnå fantastiska resultat med minimala resurser. Med din utmärka organisationsförmåga är du kapabel att arbeta på många olika projekt samtidigt. Du har stor respekt för auktoriteter, men när du själv befinner dig i en maktposition är du inte särskilt benägen att lyssna på andras åsikter.”

“I always knew, the only way,
Is never live, beyond today,
They proved me right, they proved me wrong,
But they can never last this long”

“Stenbocken är en av de mest stabila och allvarliga karaktärerna i zodiaken. Du är ofta självsäker, beslutsam och lugn, och arbetsvillig, känslokall, slug, praktisk, ansvarsfull, framhärdande och försiktig, men ofta också blyg och reserverad. Du är rationell, logisk, skarpsint och skärpt, du har bra koncentration och du är djupsinnig och funderar noga innan du fattar ett beslut. Men överraskande nog är du ofta också intresserad av det övernaturliga.”

Källor: Stenbocken – det tionde tecknet, Motorhead – Capricorn lyrics

Batman: The dark knight returns

Just nu läser jag rätt mycket serier, är i en fas då jag försöker beta av så många klassiker som möjligt. Idag läste jag ut ett riktigt portalverk, som tillsammans med Alan Moores Watchmen, sägs ha definierat om mediet som sådant, närmare bestämt Frank Millers Batman: The dark knight returns.

Jag har alltid älskat Läderlappen. Jag har inget minne av något omvälvande första möte med figuren och kan inte riktigt förklara min fascination för denne föräldralösa vigilant, men han har liksom alltid funnits där, från dag 1. Därför känns det nästan lite pinsamt hur dåligt påläst jag egentligen är – det är ju filmatiseringarna som varit min gebit – men nu har jag iaf kommit en bit på vägen. I dagarna har jag även hunnit avverka Millers andra stora Batmanhistoria, Batman: Year one (tänk Batman Begins utan Scarecrow, fast typ tvärtom, eftersom serien kom före filmen) och Moores The Killing Joke, som kändes väldig lik Tim Burtons första film, om än inte riktigt lika goth.

Åter till topic: i The dark knight returns (hädanefter kallad DKR) får vi följa en åldrande, pensionerad Bruce Wayne i ett Gotham City av en nära, ospecificerad framtid. Staden är, som vanligt när det gäller Gotham, sänkt i brottslighetens förhatliga mörker, det är brutalurbanisering, ungdomsgäng, tafatta politiker, korrupta poliser (polischef James Gordon undantagen, naturligtvis), pseudo-cyberpunk och allmän dekadens. Detta beror på att Batman sedan tio år lever ett tillbakadraget liv och mest tycks syssla med motorsport och en och annan drink i sällskap med nyss nämnda polischef, nu när brottsbekämpningen lagts på hyllan. Robin är död, Two-face ansikte har återställts med hjälp av plastikkirurgi, Selina Kyle (även känd som Catwoman) driver en bordell och Jokern befinner sig i något slags katatoniskt tillstånd. Ett aggressivt gatugäng vid namn The Mutants har börjat terrorisera staden och rånmord, våldtäkter och allsköns hemskheter tycks blivit normen för vanligt folk. Det dröjer inte länge (typ fem, sex sidor) förrän Bruce Wayne under en kvällspromenad bestämmer sig för att åter slänga manteln över axlarna och ta itu med drägget. Vederbörandes comeback får snart långtgående konsekvenser av alla möjliga slag.

Albumets största svaghet och styrka är på en och samma gång gestaltandet av karaktärerna. När DKR kom ut, i mitten av 1980-talet, hade huvudkaraktären aldrig skildrats i ett sådant misantropiskt, nihilistisk ljus som här. Den för barn producerade TV-serien från 60-talet låg fortfarande färskt i minnet och även om en något mörkare ton kunnat anats under det sena 70-talet får man nog ändå säga att Miller tog ut en del svängar. Han fick säkerligen en del att ändra uppfattning om Läderlappen i och med detta verk.
För detta förtjänar upphovsmannen en eloge. Heliga kor smakar bäst slaktade och nya tider kräver nya grepp. Det är, ur ett rent historiskt perspektiv, intressant att läsa DKR. 90-talsserier såsom t.ex. Spawn eller Transmetropolitan (viss koll tycks jag ändå ha) hade förmodligen aldrig hamnat i tryck om det inte varit för Millers djärvhet några år tidigare. Med den här berättelsen visade han att serier faktiskt kan rikta sig åt en bred, vuxen publik och att de berörda ämnena kan vara åt det dystrare hållet.
Såhär tjugofem år efter publikation, lämnar dock gestaltningen oundvikligen en tämligen fadd eftersmak. Att Miller är en rätt konservativ herre, med vad som verkar vara ganska radikala värderingar, måste i sig inte innebära någonting negativt, men karaktärerna i DKR känns ungefär lika nyanserade som porträtten av Stalin i det forna Sovjet. Lite substans och framför allt distans, hade inte skadat.
Batman är en tydlig übermensch, satt på jorden att skydda/valla undermänniskorna (läs: samtliga invånare i Gotham; han själv, den nya Robin, Gordon och butlern Alfred undantagna). Han tangerar hela tiden gränsen mellan psykopat och Dirty Harry-parodi, och upprätthåller lag och ordning med hjälp av såväl psykisk som fysisk tortyr, ett stort mått människoförakt och en larvig dos övervåld. Polisbrutalitet är ju, som vi alla vet, det bästa sättet att få ned brottsstatistik och två fel gör alltid ett rätt.
Han slänger brottslingar han redan halvt invalidiserat genom fönster så att de nästan förblöder, spottar på sina antagonisters lik innan han tänder eld på dem och vid ett tillfälle apterar han en bomb ombord en helikopter vilket resulterar i fyra människors död, “leaving the world no poorer”, som han själv så fint formulerar det. I ytterligare en scen förorsakar han indirekt en storskalig massaker, genom att ramma den med granatkastare och raktgevär beväpnade mutantligan med sin larvigt stora pansarvagn. De offer som fortfarande är i livet när rymdkryssaren till penisförlängare väl parkerats låter han ligga blödande.
Få förklaringar ges till varför denna fiktiva person, känd för sin “aldrig döda”-policy, beter sig på det här sättet. Motiveringarna till övervåldet skiner med sin frånvaro, med det hindrar inte de dussinmedborgare som då och då intervjuas (se nedan), som mest av allt är tacksamma över att någon visat sig villig att “ta itu med hårdhandskarna”. De karaktärer som invänder mot Läderlappens bestialiska sätt ser mest ut som karikatyrer och/eller knarkande vänsterflummare.
Då och då antyds en nästintill narcissistisk personlighethetsstörning, en tvångmässig strävan att lägga andra människors liv i sina händer, helt utan de mångbottnade poänger som fick skildringen av karaktären Rorshach i Watchmen att funka så bra. Eller Watchmen som helhet, snarare: där Moore och Gibbons sökte väcka viss tankeverksamhet hos läsaren rörande etik, moral och straffrätt etc (genom att låta olika karaktärer representera olika moraliska skolor och uppfattningar), vill Miller banka i oss att alla våldsbrottslingar bara är ondskefullt avskum och fångvårdens psykologer (och andra hippies) medlöpande ynkryggar. Sociopatiska miljardärer utklädda till ohyra gör emellertid bara världen en tjänst om de då och då nästan (eller faktiskt) tar livet av lite bottenskrap.
Den psykiater som envisas med att få Two-face och Jokern utskrivna från Arkham (vilket givetvis resulterar i storskalig förstörelse och död) är ritad att se ut som Hitler. Den nya, kvinnliga polischef, som efterträder Gordon, har manhaftiga drag och är naturligtvis en inkompetent surfitta.
Appropå den grafiska biten: serien är överlag fult tecknad och i vissa rutor är det omöjligt att urskilja motiv. Batman ser ibland riktigt djävla fet ut. Med jämna mellanrum attackerar han olika motståndare med en debil, fnittrande uppsyn. Man kan inte riktigt vet om han då och då plötsligt blir förståndshandikappad under några sekunder, eller avsiktligt försöker bajsa på sig. Bildbevis:

“Fan, jag borde verkligen gått på muggen innan jag lämnade Batgrottan. Jaja, om nöden kallar är det väl bara att köra antar jag… åsså tar vi i…”

Den här posen, den där minen, återkommer flera gånger innan sista sidan är vänd. Tider förändras förvisso, och moden och estetik med det, men jag har svårt att tänka mig att denna skumma ställning någonsin kan ha ansetts vara cool. I och med Millers totala brist på självdistans och självironi kan det inte varit tänkt som ett skämt heller, så…vafan, liksom?

Handlingen i sig är ofta rörig och sprängfylld med olika, för intrigen mestadels helt oviktiga, karaktärer. Av någon anledning har man tryckt in en Ronald Reagan-karikatyr och en helt onödig sidohistoria om en väpnad konflikt i Sydamerika med tillhörande upptrappning av det kalla kriget. Miller väljer att låta många partier berättas i form av nyhetsreportage: det rör sig om små rutor, många namn och ansikten, och gör att den övergripande berättelsen ofta känns mekanisk, som om så mycket info om omvärlden som möjligt måste förmedlas, gärna på kortast tid möjligast. Dramaturgiskt finns det vissa poänger, och här och var har man faktiskt träffat rätt när det kommer till cliffhangers och annat, men mot slutet ballar det ur (spoilervarning): Batman enar resterna av the mutants och bildar ett slags Batman Jugend som med våld tvingar Gothams invånare att sluta lotta och istället syssla med humanitärt arbete under en stor brand; för att sedan slåss mot Stålmannen som tämligen omotiverat kommer in i historien, någonstans i mitten. slut på spoiler.

Avslutningsvis vill jag ändå nämna lite positiva saker med den här våldspornografiska travestin till högerextrem propaganda. Emellanåt är det faktiskt rätt medryckande. Jag kan inte sticka under stol med att det finns ett visst underhållningsvärde, även om detta många gånger överskuggas av det nästan puerilt provokativa. Jokern, som tyvärr spelar en rätt liten roll i berättelsen, känns ovanligt trovärdig, inte alls lika överdrivet larvig som i exempelvis Burtons första Batmanfilmatisering. Det är båda vågat och intressant att se en åldrande Bruce Wayne/Batman bekämpa brott. Några gånger får han rejält med stryk och är nära på att helt gå ned för räkning: han är i och med åldern utanför sitt element och känns trovärdigt dödlig.
Även om handlingen är rörig och stundtals kan tyckas lite improviserad blir det aldrig förutsägbart eller långtråkigt i det avseendet.
Dessutom har man konsekvent tagit hänsyn till DC-förlagets övriga universum. Såväl Clark Kent/Stålmannen, Gröna Pilen som Jimmie Olsen medverkar i cameoroller, Wonder Woman och Gröna Lyktan nämns som hastigast. Detta gör att världen “utanför” berättelsen känns dynamisk och man skapar med enkla medel ett levande intryck.

Summa summarum: är man ett Batman-fan som med överseende för den larvigt brungrumliga undertonen, är detta ett ok stycke underhållning, en svag tvåa av fem möjliga. Batman: The Dark Knight Returns är groteskt överskattad och jag kommer nog inte rekommendera mina polare detta album, trots att rör sig om någon sorts seriekanon. DKR är inte en värdelös historia eller en kalkon, men helt klart en riktig besvikelse. Jag gillade Watchmen bättre.

Frank Miller har, utöver Batman: The Dark Knight Returns, även ritat och skrivit den stilistiska serien Sin City, om gangsters som lemlästar andra gangsters på allsköns olika brutala sätt, och 300, en historia om greker i string. Hans nästa verk förväntas vara det redan omdiskuterade albumet Holy Terror, Batman! där Lädelappen försvarar Gotham City mot Al-Qaida.

Surrealistisk tango

Det är något surrealistiskt, nästan drömlikt, med den här videon. Varför har männen på filmen identiska, vita kostymer a la dansband? Varför spelar mannen i mitten på ett sådant enormt instrument? Och hur kommer det sig att de valt att framföra ett av Piazzollas kändaste (och vackraste) stycken, “Libertango”? Vadan den dubbla uppsättningen dragspel och den eldiga inlevelsen? Då och då får man intrycket av att männen rör sig och spelar baklänges, lite som dvärgen i Twin Peaks. De hudrosa draperierna i bakgrunden och den hemlighetsfulla kvinnan i början av klippet förstärker den lätt lynchianska stämningen ytterligare. Faktum är att hela framförandes upplägg osökt för tankarna till “silencio”-scenen i Mulholland Drive.

Det är sådana här saker som får en att undra om inte nattens drömmar är på riktigt och den vakna tiden en fiktiv radda situationer och uppslag, löst sammakopplade och satta i sammanhang av någon urgammal drift att skapa kontext av bråkdelar. Hur förklarar man annars känslan av anti-verklighet det här klippet ofrånkomligen infekterar en med?

Jag gör reklam för mig själv, alla bör köpa!

Istället för att slänga upp någon obligatorisk “bäst/sämst med 2009/00-talet”-topplista som börjat ploppa upp lite varstans väljer jag en mer narcissistisk linje och gör reklam för mig själv. Hittade nämligen ytterligare en recension av antologin FEL Science Fiction (publicerad av mina vänner på FEL Förlag) där min novell På jakt efter ideosfären medverkar. Jag har skrivit om antologin tidigare.

Den här gången är det en av de välartikulerade och (förmodligen) stiliga herrarna på bloggen Drömmarnas Berg som tar på sig läsglasögonen och synar FEL SF i sömmarna. Skribenten Olov L går metodiskt, novell för novell, igenom antologin och skriver utlåtanden om varje enskild text. Om min ångpunkiga skapelse har han bland annat följande att säga:

Till sist finner vi något så välkommet som en steampunkberättelse på svenska. Kölle tar sig an genren, försvenskar den genom att placera ut tidstypiska svenskar som Nobel, L M Ericsson och Strindberg och lyckas alldeles utomordentligt bra! Han tycks ha förstått det drag av självironisk humor som genomsyrar ångpunken och fläskar ogenerat på med allt som hör genren till, från luftskepp till esoterism och slänger till och med in en antydan om en förlorad dinosaurievärld.

Jag tackar naturligtvis för denna tidiga julklapp och hoppas att novellen skänkt Olov och de andra på Drömmarnas Berg glädje och underhållning. Viss kritik framförs också:

Det enda inslag som haltar lite är språket. Novellen är skriven i brevform, vilket naturligtvis är helt rätt för en 1800-talspastisch. Men brevskrivaren är (självklart) engelsman, så Kölle måste så att säga ”översätta” texten till svenska. Oftast går det bra, men ibland blir det väl mycket av ordagrann översättning, särskilt i uttrycket ”kriget att få slut på alla krig”, alltså ”the war to end all wars”.

Hmm….ja, jag får nog faktiskt hålla med om att vissa översättningar känns lite tveksamma, men det har nog att göra med mitt vardagliga sätt att uttrycka mig i skrift och tal. Efter för mycket koffein och nikotin händer det ibland att jag slänger med adjektiv som “pregnant” och “obös”, eller att jag “beggerar att differera” när mina polare snackar i nattmössan, så ja, det där med anglicismer borde kanske bli nyårslöftesmaterial.

Recensenten verkar dock överlag rätt nöjd med antologin och avslutar med att skriva:

Dock är detta förstklassig underhållning och jag vill rikta en uppmaning till Kölle och i förlängningen till (faktiskt) alla medverkande novellförfattare: Skriv mer, skriv längre, skriv kortare, fortsätt att skriva! Det som är dåligt kan ansas bort med tiden och det som är bra lovar gott för svensk fantastik i framtiden.

Det är alltid trevligt att höra att man är inne på rätt spår.

Även i senaste numret av fanzinet Mitrania, där f.ö. även min novell Kolonisatörerna är med, recenseras FEL Science Fiction. Jag anses av personerna bakom Mitrania ha skrivit en “intressant” och “läsvärd” novell. Antologin som helhet kallas “inte fel utan snarare rätt” vilket också naturligtvis är glädjande besked.

God Jul.

Thoughts From Within – Woody Harrelson

Proletära zombies och småborgerliga varulvar

DN:s Jonas Thente skriver, mycket intressant, om zombies, och reflekterar kring varelsens roll i nutida populärkultur, men även i en bredare historisk kontext. Thente jämför med vampyren, som utan tvekan kan krönas till 00-talets stora skräckikon, och snuddar till och med vid en sorts klassanalys:

Under bara det senaste året har zombien klivit fram för att knipa åt sig det populärkulturella initiativet. På bekostnad av vampyren – som har suttit på piedestalen i minst ett decennium.

Detta är intressant. På många sätt är zombien och vampyren varandras motsatser. Vampyren är en elegant, absintdrickande ädling med anor som vet hur man skall föra sig. Zombien är en stinkande liksäck vars främsta partytrick är att bokstavligen tappa käken i hummersoppan.

Har vi med en klassfråga att göra? Har vår tids hotbild skiftat från sofistikerad överklassgestalt till myllrande, kompromisslöst trasproletariat?

Detta resonemang faller mig utan tvekan på läppen och jag kan se en hel del poänger i det Thente skriver. Jag menar, jämför den rumänska feodalherren i sitt gotiska slott, med den sakta förmultnande pöbeln i Romeros Dead-filmer. I Night of the living dead utgjorde odöda hillbillies och levande rednecks det stora hotet, mot bakgrund av 60-talets rasmotsättningar. I Dawn of the dead rörde sig horder av vandöda mot ett köpcentrum där en liten grupp levande barrikaderat sig. I scenen där filmens nyckelrepliker växlas mellan huvudpersonera – förmodligen den bäst artikulerade konsumtionskritiken i filmhistorien – spekulerar två av karaktärerna i varför alla zombies rör sig mot just ett varuhus.
- “What are they doing? Why do they come here?”.
- “Some kind of instinct. Memory, of what they used to do. This was an important place in their lives.”
En gång konsumerande massa, alltid konsumerande massa, död eller levande.
I den tredje delen av av serien, Day of the Dead, skiftar fokus något, men i Land of the Dead från 2004 kommer den syrliga samhällskritiken tillbaka med full kraft, där människorna nu lyckats repa sig en smula från det harmageddon som ägt rum under filmserien.
Land of the Dead utspelar sig till stor del i “Fiddler’s green”, en sorts korsning mellan medeltida fästning, lyxhotell och det bibliska babels torn. De välbärgade samhällsklasserna lever ett komfortabelt liv i överflöd högst upp i stor skyskrapa omgiven av barrikader och avspärrningar, för att hålla de vandöda kannibalerna borta. På samhällets botten finner vi de människor som, just det, är bosatta på marknivå, hela tiden bara en armslängd ifrån det ständigt närvarande hotet. Detta mad max-inspirerade proletariat tjänar ihop till brödfödan genom att a) skydda överklassen och hela samhällskroppen från externa hot (som ett sorts hemvärn), eller b) förse Fiddler’s green med mat och allehanda produkter.
Således: de rika i Land of the Dead lever ett liv i lyx för att de fattiga förser dem med produkter och försvarar dem mot yttre hot. Naturligtvis tvingas de marklevande satsa livhanken för att ens ha en chans att ro detta i land.
Men de vandöda då? I slutet av Day of the Dead antyds ett visst muskelminne hos zombies och en, förvisso primitiv men ändå påtaglig, förmåga till fri vilja och beslutsfattande. Detta tas ett steg längre i Land och filmens klimax för osökt tankarna till de avslutande raderna i världshistoriens kändaste politiska pamflett, det kommunistiska manifestet: Proletärer i alla länder, förena er!

Okej, så långt kan vi alltså fastslå att vampyrer utgör en, i dubbel bemärkelse, utsugande aristokrati och zombies på nolltid skulle kunna omkullkasta det rådande samhällssystemet, bara de väl bestämde sig för det. Men var någonstans kan vi då placera den djuriska hamnskiftaren, kanske mest känd i sin lykantropiska skepnad? Det kan tyckas lite långsökt att, bara för sakens skull, göra varulven till en sorts medelklassmetafor, placerad mellan ovanstående två varelser, men faktum är att denna läsning av manvargen rymmer en hel del intressanta vinklar.

Den moderna varulven står med ena foten i europeisk folktro och vidskepelse och den andra i den gotiska skräcken. Vår nutida lykantrop spinner vidare på temat om människans dubbelnatur som behandlades så väl i den ruskiga historien om Dr. Jekyll och Mr. Hyde, i mycket av Edgar Allan Poes bloddrypande författarskap eller, för att ta ett modernare exempel, Bret Easton Ellis roman American Psycho.
Det industrialiserade artonhundratalets freudianska tidevarv gav upphov till en samhällsklass i mitten, som kunde äta sig tillräckligt mätta för att undvika svält, men som knappast disponerade över några fabriker eller gigantiska förmögenheter. Det var en högst självmedveten klass, en bildad och debatterande klass, som i nittonhundratalets postindustriella välfärdssamhällen på ett eller andra sätt kom att bli den storleksmässigt största. Här gällde ytan, sättet man förde sig och de intryck man förmedlade, här gällde det att uppträda sansat, rationellt och presentabelt. Här gällde det att förtränga drifter och instinkter och att hålla god min i alla lägen.
Denna krets största rädsla torde, då som nu, vara den spontana bristen på kontroll, de djuriska instinkternas plötsliga herravälde över den egna kroppen. För vad är egentligen antitesen till varulvens blodtörstiga bestialiska rabiesbeteende om inte småborgerlighetens hunger efter nymodigheter, väluppfostrade artighet och anammande av nya trender? Vildmark ställd mot villaförort eller salong; rå, oberäknelig brutalitet mot nyktert liberal rationalism.
En varulv är, till skillnad från vampyren eller zombien, mänsklig under större delen av sin vakna tid, och det är i detta faktum den riktiga skräcken ligger. Det är den latenta primitivismen som bara väntar på att väckas till liv vid nästa fullmåne som är verkligt otäck, och vetskapen att man inte kan göra en dyft för att värja sig, oavsett hur många designermöbler, promenadkäppar eller hippa accessoarer man har i sin ägo.

I am become death

You Are Death

You symbolize the end, which can be frightening. But you also symbolize the immortality of the soul. You represent transformation, rebirth of a new life. Sweeping away the past is part of this card, as painful as it may be. Your fortune: Don’t worry, this card does not predict death itself. Instead it foreshadows the ending of an era of your life, one that is hard to let go of. But with the future great new things will come, and it’s time to embrace them. Mourn for a while, but then face the future with humility and courage.

What Tarot Card Are You?

Blogthings: Take a Quiz. Annoy Your Friends.

Världens coolaste akvarium

Tyvärr är jag i nuläget tämligen djurlös, men hade jag fiskar skulle jag lätt tjacka dem en sådan här boning:

Detta måste ju vara det coolaste akvariet någonsin? Tänk att vara en firre, ingen djävla tortyr a la guldfiskens simma-runt-i-cirklar-i-vad-som-tycks-vara-en-evighet-tillvaro här inte!